Typ hela himlen öppnade sig förut och jag låg i sängen och bara tänkte. Ni vet så man kan göra ibland, bara flyga iväg i tankar och sen vips så har det typ gått en timme? Jag låg och tänkte på så himla mycket saker. Hur lycklig jag kan vara ibland och hur olycklig jag kan vara ibland. Jag låg och tänkte på hur jäkla mycket jag varit med om det senaste året, dvs främst år tvåtusentolv. Jag bara låg och tänkte på mitt liv och uppskattade allt jag har ända ut i tårna. Året tvåtusentolv förändrade mig som människa. Jag träffade nya människor, som visade sig göra min vardag otroligt bra. Det var i samma veva som jag började på en ny skola (som jag förresten gjorde helt själv och faktiskt klarade av. Jag trodde aldrig i världshistorien att jag skulle klara av det, men här sitter jag med hela ettan bakom mig. Applåder(!!)). Jag förlorade han jag älskade. Och hela jag var en enda stor röra. I en sekunden skrattade jag och var hög på livet medans jag i andra sekunden låg och grät med ångest. Vissa dagar var de bästa i mitt liv och vissa var sånna jag aldrig aldrig mer vill uppleva. Det hände så många förändringar i mitt liv på så kort tid (det kanske det inte var, men kändes som) så jag visste varken ut eller in. 

 

Det jag kom fram till var iallafall, att jag uppskattar det året. Även fast det ibland var ett helvete, formade året mig till den jag är idag. Och om någon skulle fråga mig idag vad det bästa jag varit med om är, vet ni vad jag skulle svara? Kärlek. Han. Dock allt som innebar att sluta ett förhållande, vill jag aldrig vara med om igen. Den delen vill jag radera helt, då jag kan, på riktigt, säga att det var en utav de värsta stunderna i mitt liv. Men allt som hade med förhållande att göra, allt som hade med han att göra, allt som hade med oss att göra, var det bästa som fanns. Och jag vet inte vem jag varit idag utan dem nästan två åren jag spenderade med honom. Kanske borde jag fortfarande ligga och gråta mig till sömns för att han inte är min längre, men jag gör inte det. Istället minns jag hur otroligt bra vi hade det, och hur otroligt glad jag är för att det som hände har hänt. Saker hade kunnat gått annorlunda, saker hade kunnat slutat bättre. Även fast jag mådde dåligt under en tid, så skulle jag inte ta tillbaka en minut med honom. Inte en dag, inte en natt, inte en sekund. 

 

Obalans döpte jag min vardag till. Då han inte var min längre och ingenting fungerade som vanligt. Jag sket lite lagom i skolan, stängde ute folk och ville inte överhuvudtaget prata om det. Där var det skönt att ha vännerna i skolan, endast för att jag inte kännt dom mer än ett halvår då. Vi kände varanndra, men det fanns fortfarande saker vi inte visste om varandra. Och hos dom behövde jag inte oroa mig, för jag visste att dom inte skulle fråga så mycket (tack för det, ni är bäst!!). Och jag hittade ett sett att balansera vardagen igen, även fast det fanns dagar då jag inte gick i skolan för att jag inte orkade, så gick det. Och därför kan jag säga idag att jag är så fruktansvärt glad att jag klarade skolan, för jag vet hur mycket jag hatade den. Jag sitter här med hyffsade betyg, 175 timmar frånvaro, ett förhållande som gick i kras och jag klarade mig bra. Och därför är jag stolt över mig själv. Jag har fortfarande känslor jag brottas med ibland, men dem kommer jag också på något vis att lösa någon gång i framtiden. Jag har lärt mig att inget blir bättre av att fastna i ett problem, utan att den enda lösningen egentligen är att sikta framåt. Gå vidare. Inte glömma, men lämna bakom sig. Därför egoboostar jag mig själv lite, och klappar mig själv på axeln. 

 

Det jag kom fram till iallafall var att, jag är så glad för allt jag har och alla människor jag har runt omkring mig. Och därför ska jag somna glad en lång tid framöver. Kanske inte alltid, men jag ska försöka ofta. Typ ett steg i taget. Och så ska jag vara lättad, FÖR ATT JAG KLARADE AV SKOLAN (!!!). Puh puh puh. (Jag hoppas inte detta inlägg blev för klyschigt, haha, men det var väldigt väldigt längesen jag skrev av mig på bloggen så isåfall får ni ta det.)